På ett USB-C-till-ATX-aggregat räknar återkopplingsdelaren ut till exakt 12,000 V. Kortets power-good-övervakare släpper vid 11,6 V, så vid nominellt ser marginalen bekväm ut. Den öppna frågan är den som filerna inte svarar på: vilka motstånd som faktiskt är monterade.
Varför det inte går att avgöra ur filerna
Referenstoleransen i sig lägger railen mellan 11,88 V och 12,12 V. Lägg till motståndstoleransen och bilden delar sig:
- Med 1 %-motstånd är värsta fall lågt 11,66 V — det klarar övervakaren med 60 mV.
- Med 5 %-motstånd är värsta fall lågt 10,82 V — 776 mV under tröskeln, så power-good skulle aldrig kunna lösa ut.
Samma delare, samma nominella spänning. En toleransklass startar; den andra kommer aldrig upp. BOM:en anger inte vilken som sitter på kortet.
Vad Probe gjorde med det
Probe tog referenstoleransen ur databladet och motståndsvärdena ur BOM:en, fastställde den gräns som data faktiskt stöder och namngav det tomma toleransfältet i stället för att tyst anta 1 %. Det farligaste talet i en granskning är det som är exakt rätt — det lockar dig att sluta titta.
Fyndet här var inte en defekt. Det var namnet på ett saknat fält, och skälet till att det spelade roll. Det nyttigaste granskningen gav den dagen var inte en defekt — det var en fråga BOM:en måste besvara innan kortet kunde litas på.